No limit Hanna

Tjoho! Första blogginlägget.

 

Här har ni pokerpråffzet från Dalarna som tjänar sjusiffriga summor på poker och skänker allt till välgörenhet.
Vid pokerborden är jag oftast väldigt samlad och tystlåten, vilket mycket av min pokerstrategi bygger på. Inte synas, inte höras, inte finnas.
Om ni ser er om riktigt noga vid ett pokerevent så kanske ni hittar mig vid borden, men jag kan vara väldigt svår att upptäcka!
Eller så kanske sitter jag tillsammans med någon professor, dricker LOKA citron och diskuterar FPR, EV, ICM, HIV och annat pokerrelaterat strategiskt struntprat.

 

Nej riktigt så är det kanske inte. Inte alls faktiskt. 

 

Jag heter Hanna Arnesson, är 29 år och bor i Sveriges fulaste stad i vackra Dalarna.
(Vet du inte vilken stad det är... google it!)
Jag bor med min sambo som också är pokerspelare, jag har två underbara barn som är 6 och 7 år gamla.
Just nu jobbar jag som personlig assistent, men funderar på att till hösten göra klart dom sista 1,5 - 2 terminerna jag har kvar på min sjuksköterskeutbildning. Eftersom jag nu skrivit det i bloggen så får jag ju lite extra press på mig att verkligen genomföra det. Ja ja, det får jag ångra vid ett senare tillfälle, nu ska jag fortsätta med min fantastiska presentation. 

Jag började iallafall spela poker när jag var 17 år ish, då var det Zynga-poker som gällde.
På Zynga var det stora potter, spelare från hela världen, hög puls, pärlor i pannan... ja man kunde ägna många timmar åt att sitta och spela för låtsaspengar.
Man fick ju en viss summa att spela för varje dag ... men ändå var man alltid lite sugen på att köpa några ”låtsasmiljoner ” för RIKTIGA pengar. Tänk att äga en hel låtsasmiljon?
Rätt sjukt hela den där grejen när man tänker tillbaka.

 

 

När jag fyllde 18 år så hängde jag med en kompis till pokerklubben i stan. Började med att lira någon billigare turnering och tänkte ”jisses, det här va kul!”. Åkte dit fler gånger, det gick bättre och bättre och
BOOM!!
Så va man torsk.
Och på den vägen va det.

Det jag älskar mest med pokern är nog det sociala. Ni som har lirat med mig eller bara vistats i samma lokal vet att jag både hörs och syns. Jag älskar att träffa nya människor och kan jag spela av dom lite pängä så äre bara en bonus. Det är rätt få människor som kan leva på sin sport och pokern är inget undantag. Jag har egentligen aldrig haft målet att kunna leva på pokern, för mig är glädjen och kärleken till sporten det viktigaste, men självklart vill jag utvecklas och hela tiden bli bättre.
Kan jag hålla på med pokern år efter år med en separat bankrulle som jag klarar mig på är jag nöjd.

 

 

Ett litet mål som jag har varje år är att komma iväg och spela poker SM som de senaste åren har varit i Tallinn. I fjol fick jag med mig två fina priser hem. En bronsmedalj i lagpokern och det finaste priset som fanns att vinna, ”årets kompis”. Det var riktigt roligt när Mauritz ropade ut mitt nick ”ToxicKjoltyg”!!!
”Men oj! Det är ju jag!” tänkte jag och stolt som en tupp fick jag gå fram och ta emot det fina priset för att jag bidragit med god stämning vid pokerborden. Det var fantastiskt att få känna lite uppskattning för det!!
Till skillnad från när man är på casinon i Sverige och när jag får folk och skratta vid CG-borden, det resulterar oftast till barstopp eller att den där Nissen i kostym som leker viktig ropar ”Language!!” eller ”Vårda ditt jävla språk för fan!!!” inte riktigt dom orden kanske... men arg kan han låta, riktigt arg.

 

En annan stor skillnad mellan Olympic Park Casino i Tallinn och Casino Cosmopol i Stockholm upptäckte jag när jag kom gåendes från båthamnen med min sjukt stora resväska som vägde bly och knallade in på Olympic i Tallinn. Jag bad att få ställa väskan i garderoben så länge. En kort kille som står i garderoben men asiatiskt ursprung flinar åt mig och säger på halvknackig engelska ”oh, it’s heavy...Is it a bomb?” Jag lutar mig fram mot honom och säger ”Yeeeees” och blinkar. Då skrattar han bara och säger ”HAHAHA you are funny”. När jag skojade om en liknande grej på CC i Stockholm så fick jag en hård jävla knoge i ryggen av min kompis bakom mig, en jävligt sur min från en annan Nisse i kostym och ett motvilligt steg åt sidan så jag kunde kliva in. Jag har en teori, och det är att jag kommer lättare undan för jag pratar dalmål. Kan bero på att de tycker det är charmigt.... eller så tänker dom ”Jävla bonnajävel, orkar inte bråka med fanskapet”. Jag väljer att tro på det förstnämnda... Nån superkraft ska man väl ha.

 

Hur kommer det sig att jag börjar blogga då?
Ehm Jora såatteee... Jag känner väl att det är på tiden att någon belyser det som kan tyckas vara lite mindre seriöst med den här sporten, men som ändå är viktigt. Det kan handla om olika sköna personer jag träffar där ute, vilken öl som passar bäst till vilket spel, vilken strippkl.... ehm... eller ja, det kan handla om vad som helst egentligen. Det är bara jag som sätter gränserna, och jag har inga. Så det här kan bli skoj. 
Nu har ni fått en liten bild av vem jag är, eller två bilder faktiskt. Jag hoppas att ni ska uppskatta detta och tycka att det är lika kul som jag gör  😁

 

Simma lugnt mina vänner. På återseende!

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Aktuella Pokerbonusar

Följ Pokerlabbet

Pokerlabbets community spelar Homegames varje söndag, läs mer här

BÄSTA BONUSARNA
bonus-badge.png
POKERSIDOR
YOUTUBE-KÄNDISAR
TWITCH-STREAMERS
FÖLJ POKERLABBET